Beskrivning

En glad motionärs resa mot Hawaii!

tisdag 5 september 2017

Kalmar Ironman - Att inte nå hela vägen

Målet var glasklart, lika enkelt som det är svårt, jag ville ta en kvalplats till Ironman Hawaii. Bågen var rejält spänd, jag siktade på <9 timmar och var väl medveten om att allt måste klaffa perfekt för att det skulle hålla. Samtidigt trodde jag att jag skulle kunna få en kvalplats även om jag 'bara' gjorde upp emot 9:15. Det hela slutade på 9:17 vilket inte var tillräckligt i det tuffa motståndet. Men vägen dit var lång och vi tar det från början.
Pannkakeklubben laddar inför race. Sjukt att jag ser relativt kort ut med mina 190cm i det gänget..
Veckan som ledde upp till loppet var min första semestervecka för sommaren och den spenderades med familjen på Öland. Från Söndag till Onsdag bodde vi tillsammans och de få pass jag hade kvar att köra var inga problem att klämma in. Det fanns för övrigt en liten konstgjord damm i stugbyn där vi bodde och den lämpade sig oväntat bra till kortare intervaller. På Onsdag kväll åkte vi in till Kalmar där fantastiska Olle fått låna sina föräldrars hus. Eftersom vi var en hel drös som skulle tävla (jag, Erik, Fredrik, Johan & Olle) så blev det ganska många som bodde i huset, ett litet camp helt enkelt. Den enda som hade gjort en full Ironman tidigare var jag, vilket föranledde en del fixande, planerade, funderande i gänget. På Torsdag var det sedvanlig registrering, lite fixande med cyklar och allmänt chill. Fredagen spenderades med väckningspass, incheckning av cyklar och nervöst pillande med energiplanen. Kunde sova ganska gott natten till tävlingen och var allmänt fokuserad, och dagen till ära lite nervös.

Lördagsmorgonen passerade precis som tänkt, frukost, blanda energi i vattenflaskor och sen iväg till växlingsområdet. Kontrollerade att allt såg bra ut och satte fast skor på hojen. Snabbt toabesök och därefter promenad ner mot starten. Började bli mer och mer nervös samtidigt som vinden lugnat ner sig avsevärt jämfört med natten.
Snyggkläderna är på.
Sim - 58:32
Målsättningen var att simma under timmen och det var absolut inget orimligt mål om allting klaffade. Efter att vinden lagt sig en aning hoppades jag på en hyfsat lätt simning och ställde mig framför gruppen för "1 timma". Noterade även hur glest det var där framme och istället för att försöka knö sig före frågade andra atleter hur fort jag tänkt simma och ställde sig framför eller bakom. Imponerande bra självkritik från de flesta. Hur som helst gick starten och jag kom iväg fint. Fram till första boj tyckte jag nog ändå att några varit lite optimistiska med sin självseedning och jag simmade om ganska många. Efter bojrundningen fortsatte det i stort sett likadant och ganska odramatiskt. Vi arbetade på och när vi kom in bakom vågbrytaren var det inte längre ett långt led av simmare utan små grupperingar här och där. Ungefär då började jag trycka på lite mer och var ganska snart inne vid rampen där jag kunde konstatera att jag simmat långt bättre än väntat. Jag misstänker att banan kan ha varit lite kort, men likväl fick jag riktigt bra snittfart på klockan (1:32min/100m). Grymt bra start på dagen.

T1 - 1:44
För att vara maximalt snabb hade jag bara lagt en gel i påsen, i övrigt fanns allt på cykeln så jag gjorde processen i T1 ganska kort. Av med våtdräkt, ner med våtdräkt i påse, kasta påse till funktionärer och ner med gel på vägen till cykeln. Snabbt ut och iväg på cykeln.

Cykel - 4:59:16
Jag hade en plan på att snitta 240W över hela cyklingen. Jag landade på 238W. I motvinden skulle jag ge lite extra och i medvinden skulle jag spara lite på krutet. Allt kändes ganska bra men det gick helt enkelt inte så fort som jag hade hoppats på. Dålig utdelning för effekten. Bästa delen på cyklingen var vägen tillbaka över Ölandsbron när vinden ryckte och slet, då passerar familjen i bil och hejar på så mycket de kan. Helt otroligt vilken tur och fantastiskt roligt! I vändningen i rondellen i Kalmar är det folkfest och batterierna får sig en ordentlig uppladdning. Fastlandsloopen är som vanligt ganska jobbig och det känns att det börjar bli dags att springa snart..

Efter att ha analyserat det hela en hel del har jag konstaterat att min position är bedrövlig och jag får antagligen lida ganska mycket för det. I övrigt följde jag energiplanen som planerat. Jag borde, med facit i hand, ha druckit lite mer vatten under resans gång dock. In mot växling var jag inte helt nöjd med cyklingen men trodde i min enfald att alla kanske hade cyklat lite långsammare än planerat.

T2 - 2:48
Här var det dags för ett efterlängtat toastopp som jag längtat efter senaste 9 milen. Efter det sprang jag genom ett nästan tomt växlingsområde mot min påse. Då ser jag hela familjen stå o skrika genom staketet, helt magiskt. Inte lätt att hålla nere adrenalinet då..

Löp - 3:15:18
Äntligen paradgrenen löpning, nu var planen att hålla ihop det hela med en stabil löpsplitt och förhoppningsvis nå målet. Första milen lät jag känslan styra en del och det resulterade i 42 minuter, därefter sänkte jag farten lite och trummade på i 4:18-4:24-fart. När jag hade sprungit drygt 14km får jag energi av Josefine som samtidigt ropar att jag ligger 18(!) minuter efter 3:an i min åldersklass.

Ridå.

Just där och då tänkte jag, "hur fan ska jag kunna ta ikapp det?", "hur fan kan jag ligga 18 minuter efter när jag simmat på 58 och cyklat på drygt 5?", "ska jag bara ge upp?". Ungefär 2 sekunder senare tänker jag "de har nog gått ut för hårt, ingenting är avgjort förrän om 28km". Jag fortsatte följa min plan men märkte mer och mer att jag blev illamående och fick tvinga i mig energi och vätska. I efterhand har jag insett att jag nog drack alldeles för lite med tanke på vädret som rådde. Vid varje varv fick jag en enorm boost av alla som hejade, framförallt från släkt och vänner på alla håll o kanter, ni var helt otroliga. Utan er hade jag nog aldrig pushat mig hela vägen. Hela tiden får jag information om att jag tar in på de framför men frågan är om det kommer räcka? Sista varvet var allmänt miserabelt, som tur är hittar jag en kille som är ute på sitt första varv. Han springer i 5-fart och det är helt lagom för mig att ligga bakom. Det känns som en rask promenad men klockan visar aldrig en kilometertid över 5 minuter så bevisligen håller jag någon form av löpning.
Av steget att döma är det nog första eller andra varvet.
Äntligen på väg mot mål.
Föredömligt dålig placering av nummerlappen, bara jag som har problem med att den hamnar där bak?
Kan inte bara visa bilder när jag ser glad ut, alla lider förr eller senare...
Jag får mer och mer krampkänningar i vaden och hoppas de bara spökar lite. När jag får sista bandet och bara har upploppet genom stan kvar försöker jag göra en liten ökning, då smäller de bara till och krampen är ett faktum. Stannar och stretchar ut den, går några meter och försöker springa igen. Känner att det är på gränsen hela tiden och får stanna 2 gånger till innan jag lyckats ta mig in till röda mattan. Väl där haltar jag fram på något vänster och lyckas ta mig i mål. Väl i mål kommer alla känslorna och jag är glad att jag tog mig i mål, men vet inte om jag kan vara glad över tiden eller inte. Inser att jag inte kom topp 3 i åldersklassen och måste hoppas på att få en plats till Hawaii på roll down. Tyvärr mår jag allt annat än bra p.g.a vätskebristen och får inte behålla något jag stoppar i mig kommande timmarna. Hänger lite med sjukvårdarna och kräks lite i en dagvattenbrunn innan jag äntligen lyckas duscha och ta mig ut till min fantastiska familj som orkat vänta på mig.
Inte riktigt den målgest jag hade planerat att jag skulle göra.
Totalt - 9:17:36
Totalt blev det alltså 9:17:36 och hade räckt ganska långt i de flesta åldersklasser. Målet var en plats till Hawaii och det hela var nedbrutet i tidsmål att simma <1 timma, att cykla <4:45 och springa på 3:10. Av de ingående momentet var det framförallt cyklingen som inte gick som planerat.
Tack för allt du gör för mig, du är bäst!
Han som vann M30-34 gick in på 8:36:12 och kom 6:a totalt. Det var helt enkelt fantastiskt motstånd och de var alla där för att kvala till Hawaii. De är spelets regler och om man inte har något att förlora så finns inget att vinna. Till nästa år kommer jag med största sannolikhet inte försöka kvala till Hawaii utan istället fokusera på halva distansen och med största sannolikhet försöka placera mig bland de riktigt snabba gubbarna i Sverige. Målet är att höja nivån på cyklingen några steg och försöka behålla/förbättra den nuvarande formen på de andra grenarna.

Slutligen vill jag tacka alla som vart med och stöttat mig, Josefine, min familj, mina vänner, mina sponsorer, Triathlon Väst, Pannkakeklubben och alla andra atleter som förgyller alla tävlingar. Utan er hade det inte vart möjligt eller ens närheten av så kul som det faktiskt är. Tack!
Post-IM gänget. Tack för en fantastisk helg!