Ironman Barcelona | BIB 404 - Bike not found

Det här kommer bli ett långt blogginlägg, så om du inte orkar läsa hela så kan du förslagsvis scrolla ner till slutet och se hur det hela slutade. Om du har tid att läsa hela så hoppas jag att det blir en intressant läsning.

Såhär i efterhand är detta på topplistan av mina äventyr so far, det känns helt surrealistiskt att allt kunde hända och att det slutade som det gjorde. Men jag tänkte ta det från början.

Jag och Josefine reste ner till Barcelona på Fredagen innan loppet (tävlingen gick på Söndagen) och var ute på flygplatsen lite efter frukost för att checka in cykeln som skulle med ner. Efter att ha druckit kaffe ett tag hör Josefine att de ropar upp mitt namn i högtalarna, tur. Vi går tillbaka till bandet för udda bagage och där fick jag reda på att min väska in fick plats i deras scanner. Antagligen berodde det på att min sadel var liiiite för hög och väskan stretchades till max. De sa att det räckte att öppna den så de kunde scanna den manuellt och sen skulle de köra utan väskan till planet själva. Tänkte att det skulle gå bra så jag öppnade och sen stängde jag igen. Efter det mötte vi upp Jörgen och Jessica som vi skulle bo med och flög så småningom till Barcelona på utsatt tid. När vi hade landat och väntade på bagaget så dök Jörgens cykelväska upp men inte min. Ungefär nu börjar 36 stressiga timmar.

Först spenderade vi drygt en timma med Menzies som handhar Norwegians väskor. De lyckades verifiera att väskan var kvar i Göteborg. De skulle kontakta mig så snart de hade mer information. På vägen mot Palamos i vår hyrbil ringer de och säger att väskan förhoppningsvis dyker upp kl 10:30 dagen efter (Lördag), hoppet tändes igen.

Ingen cykel men vid gott mod.

Dagen efter åkte vi den trevliga turen från Palamos till Barcelona flygplats på 131km. Kl 11:15 ringer jag den väldigt hjälpsamma personen på Menzies som säger "Not so cool" och att väskan inte har dykt upp. Han säger att väskan nu har flugits till Stockholm men fastnat där. Antagligen p.g.a att sadeln var lite för hög och gjorde att cykeln behövde hanteras manuellt. Ungefär då sjunker jag genom golvet på flygplatsen. Säger till Josefine att jag kanske inte vill köra längre, att det känns meningslöst. Men hon övertygar mig att jag inte tränat förgäves, vi måste kunna hyra utrustning. Problemet är att jag har _allt_ utom min trisuit i cykelväskan, så jag måste hyra/köpa allt. Sagt och gjort, vi börjar ringa alla cykeluthyrare vi hittar i Barcelona/Calella. Vi får tag på en snubbe som säger att han kan leverera en linjecykel till Calella kl 13:00. Klockan är då 11:40 och det tar drygt 20 minuter att ta sig till bilen samt 60 minuter att köra till Calella. Vi löser det och är framme 13:04. Väl på plats är det en ok cykel, jag frågar om tempopinnar och vi åker runt till hans två garage innan vi lyckats få tag på tempopinnar. Därefter ringer Josefine och säger att hon hittat en tempocykel jag kan hyra. Då har jag redan hyrt den första. Cyklar till Josefine och kikar på tempocykeln, tycker det känns dumt att hyra en till men hon övertygar mig om att det är värt att ha en vettig cykel med tanke på all tid jag lagt ner. Fair enough, hyr en tempocykel också. Står med två cyklar och undrar vad jag skall göra med den första. Lyckas få tag på snubben som inte längre är kvar i staden men jag kan lämna den hos hans polare Albert. Tyvärr kan han inte återbetala någon hyra. Jaja, det är skitsamma nu.

Från ingen cykel till två cyklar.

Snabb "bikefit" utifrån givna förutsättningar.

Vi lyckas ställa in cykeln så den är hyfsat bekväm och sen cyklar jag en liten sväng så att allt känns bra. Växlarna rasslar lite men den funkar och jag känner mig hyfsat aero. Perfekt, dags att checka in cykeln! Då jag fortfarande inte har några löparskor eller annan utrustning så är påsarna till växlingen ganska tomma, men jag kan i alla fall checka in en cykel. Mentalt har jag redan förberett mig för att ha så roligt som möjligt under dagen och inte gå på min gamla plan. Jag har även fått hjälp från Jonas, Magnus och Jörgen med energi till cyklingen, de har skrapat ihop två påsar Maurten och en påse Umara samt två gels. Guld värt grabbar, jag är er så tacksam för all hjälp!

Dags att checka in hojen och inte så mycket annat, men glädjen finns där!

När jag står med cykeln inne i växling och precis har hängt upp den så ringer telefonen. I andra änden är världens bästa kille från Menzies som säger "We have your bike!". Boom! Jag säger att vi kommer ASAP! Jag letar upp en domare för tävlingen och frågar om jag får byta cykel. Klockan är tyvärr 15:30 och vi kommer inte hinna innan incheckningen stänger. Hon säger att jag eventuellt kan checka in ny cykel på morgonen innan race, men lovar inget. Jag tänker att jag oavsett har fått tag på min våtdräkt och löparskor, som jag precis var på väg att köpa, så allt är hur bra som helst just nu. Även min energi finns i väskan. Vi kör direkt till flygplatsen och får tag på väskan, sån lättnad!

Äntligen!

Sen kör vi tillbaka till Calella och till växlingsområdet i hopp om att kanske få byta cykeln redan ikväll, men tyvärr talade ingen av vakterna engelska. Nåväl, de ska nog lösa sig imorgon tänkte jag. Vi körde den dryga timmen till Palamos där Jörgen och Jessica hade förberett lite mat. Då insåg jag att jag inte ätit eller druckit så mycket under dagen, bara stressat runt som en galning. Josefine har kontinuerligt försökt få i mig lite vatten och bars men jag har inte ätit en hel måltid på hela dagen. Perfekt uppladdning inför loppet :). Efter lite mat börjar jag montera ihop cykeln, packa lite påsar och fixa inför loppet. Vi löser även energin jag ska ha på cyklingen, tanken är att blanda extremt koncentrerad sportdryck i en liten flaska på ramen. Tyvärr blir det mer än 5dl vätska så vi försöker reducera ner vätskan genom att koka den mer. Efter att ha kokat den en timma får den plats men är ganska trögflytande. Det är nog inga problem tänker jag, som en gel ungefär. Får en ganska bra sista natts sömn trots att jag är lite uppjagad. På morgonen blir det snabba puckar för att hinna vara i Calella när växlingsområdet öppnar, 06:00. Väl på plats går jag med raska steg till incheckningen och pratar med domaren som samtalar med Ironmans organisation på plats. Allt är grönt, jag får byta cykel. Byter ganska snabbt cykel och lämnar hyrcykel #2 till Josefine innan jag springer in och montera energi, pumpar däck och fyller växlingspåsar med skor och dylikt. Jag kommer på att jag inte har provcyklat cykeln sen resan men tänker att jag får hoppas min tur håller i sig.

Efter att jag hunnit med allt det letar jag upp Josefine och andas ut. Vi hann, helt otroligt. Jag kommer få köra loppet som jag planerade det ursprungligen. Frågan är om jag har något kvar att ge eller om jag redan gett allt?

Detta var alltså uppladdningen till loppet, inte riktigt som jag hade tänkt, men det gick! Nedan följer en race report från loppet. Det blev verkligen ett lopp att minnas!

Sim

I Barcelona tillämpas vågstart så de släppte 6 personer var 6:e sekund. Jag ställde mig mellan 50 och 60min men ganska långt bak. Jag hade tidigare hoppats på en bra simning men det gick ganska stora vågor så jag insåg att det skulle bli svårt att simma så fort som jag hoppades på. Jag kom iväg ganska bra och störde mig inte så mycket på vågorna som jag på förhand trodde. Vi drog en del i sidled och det var ganska svårnavigerat i vågorna så det blev lite stökigt trots allt. Kom upp ur vattnet ganska fort och stannade klockan på 59:27, godkänt under de förusättningarna. Upp ur vattnet som 20:e man i min åldersklass, drygt 8 minuter bakom ledaren.

T1

Gjorde en snabb och smidig växling och sprang ut med cykeln, taggad på ett snabbt race. Växlade om 5 personer och var nu på 15:e plats.

Cykling

Första och sista 3 kilometrarna gick genom stan på dålig väg så där var det förbjudet att ligga i tempoposition. Tuggade mig snabbt igenom det och började jaga i planerad intensitet. Det var till en början ganska glest men snart kom ett tåg av cyklister där inte riktigt alla låg på behörigt avstånd till framförvarande. Efter en vända med en domare som delat ut lite blåa kort blev det mycket bättre och höll sig så. Efter 56km hade jag cyklat ner mig till 10:e plats men hade tappat lite på täten, nu var det drygt 10 minuter upp till första gubbe. Vid varvning hade jag tagit ytterligare en placering och höll ganska bra fart. Men nu insåg jag att problem. Min energiflaska var "tom", det kom inte ut någon vätska ur den. Jag öppnade locket och tittade ner, det fanns fortfarande minst 2/3 av all energi kvar men den hade stelnat. När vi reducerade energidrycken så råkade vi koka knäck av den. Den energin som fanns på banan var extremt utspädd och jag hade precis passerat en kontroll. Ridå. Jag lyckades få ut lite energi genom att hålla den uppochner och trycka ut klumpar av trögflytande knäck som jag kunde tugga i mig. Men jag fick inte i mig så mycket som jag behövde och jag bestämde mig för att sänka ambitionen på cykeln för att inte riskera att vägga alltför hårt. Höll ihop det sista varvet och rullade in mot T2 efter 4:50:54 på en liiite fort lång bana (inte ofta det är fallet, cred till arrangören som inte lägger för kort bana för att få snabba tider). Nu var jag på 6:e plats och hade 17 minuter och 36 sekunder upp till ledaren.

Precis efter varvning.

T2

Jag hade varit kissinödig större delen av cyklingen och trodde nästan jag skulle dö innan jag äntligen fick tag på en urinoar i T2. Stod säkert i 30 sekunder innan jag fortsatte växlingen. I övrigt gick det smidigt men nu var jag 18 minuter bakom ledaren.

Löpning

Paradgrenen, äntligen dags, men jag visste inte om jag bränt för mycket krut på cykeln eftersom energiplanen fallerade. Jag gick ut i min planerade fart på 4:17 min/km och hoppades att det skulle börja hända saker mot slutet av löpningen. Josefine ropade mellantider varje gång jag passerade och jag kände mig riktigt fräsch i början. Hon sa att jag låg 6:a (första gången jag fick höra hur jag låg till, men att de andra sprang bra de också). Efter 15.5 km var jag fortfarande 6:a men nu 14:40 bakom ledaren. Första halvmaran passerades på 1:29:22, helt enligt plan, och då hade jag klättrat ner till 5:e plats och var 12:40 bakom ledaren. När jag passerar Josefine på sista varvet och har drygt 10km kvar till mål ropar hon att 3:an precis började gå. Hon skriker att jag måste öka om jag ska lösa topp3 och vara garanterad en plats till Hawaii. Jag inser att det inte är lönt att öka än utan jag fortsätter trumma på i ungefär samma fart som innan. En kille jag sprungit med sen start frågar vilken AG jag kör och vi konstaterar att vi kör samma. Därefter säger han "ssch, i can't speak now" och precis då gör jag en pytteliten fartökning och han släpper. Efteråt visar det sig att han låg bakom mig redan då han startat bland de allra första. Vid 35km har jag klättrat ner till 4:e plats och har 5:45 upp till första plats, men bara 1:40 upp till tredje plats. Jag känner mig fortfarande stark och fokuserar på bra teknik och lyckas öka lite sista 7 in mot mål. Josefine är helt vild när jag passerar henne med 2km kvar till mål, hon skriker att jag eventuellt är trea men hon vet inte säkert. Jag fortsätter pressa och gör en löptid på 2:59:49 och total tid på 8:56:20. Jag blir dessutom 3:a! Han som blev 4:a kom in 2:40 efter mig i mål. Till slut hade jag bara 46 sekunder upp till 2:an och 2:40 upp till 1:an. Jag hade dessutom bästa löpsplitt av alla age groupers. 1:an, 2:an och jag blir dessutom 1:a, 2:a och 4:a av alla age groupers totalt sett i hela tävlingen, sjukt bra motstånd i H30-34 i vanlig ordning. I sin helhet är det helt otroligt och surrealistiskt.

Pigga ben bakom han jag sprang första 2 varven med.

Energi nog att le lite.

Post race

Efter loppet träffar jag några av dem jag sprungit med och lyckas äta och dricka lite innan jag beger mig mot duschar. Ser fram emot en varm dusch men givetvis är det bara kallvatten.. Tar mig ut till Josefine och fäller några tårar, återigen helt sjukt att vi klarade det. För det är vi som klarat det. Utan Josefine hade jag gett upp och skitit i loppet. Vi hejar på Jonas, Magnus och Jörgen som grymma insatser innan vi till slut lyckas ta oss tillbaka till Palamos på kvällen.

Dagen efter är det prisceremoni och Ironman Worlds Championship slot allocation (långt och fint de där). Äntligen får jag ta emot en sån där "Ironman-pokal" och min biljett till Hawaii som jag haft som målsättning senaste 4 åren. Det sjuka är att jag normaliserat det efter att ha jobbat mot målet så länge. Men jäklar vad nöjd jag är ändå!

På scen med snabba tjejer och killar.

Pokalen som får stå längst fram kommande året!

Woopwoop! Hawaii baby!

Det där lilla chokladmyntet, så mycket jobb och så nöjd!

Efter att allt lagt sig hade vi en semester i Barcelona att se fram emot. Viss tomhet fanns men vi fyllde den med allt möjligt skoj!

Liten extra bonus var att vi var på en husvisning innan vi åkte till Barcelona då vi tänkte att vi skulle buda på huset när vi var färdiga med tävlingen. Budgivningen drog igång på Onsdagen och det budades lite fram och tillbaka. Då vi försökt köpa hus i ett år så tog jag det inte så seriöst, jag är ändå otroligt nöjd! Klockan 16 på Torsdagen ringer mäklaren och säger att vi vunnit budgivningen. What? Ännu mer surrealistiskt. Snabbt fick vi tag på banken för att de skulle godkänna säkerhet och nu har köpt ett hus också...!

Nyblivna husägare..

När vi landade på Landvetter möttes vi dessutom av vänner och familj som överraskade oss, och då kom lite tårar igen.

Världens bästa fanilj och vänner!

All in all var det ett helt sjukt äventyr. Och kommande året har vi några till som har potential att bli minst lika bra.

Jag kan inte med ord uttrycka hur glad jag är att ha så många fantastiska människor i min närhet. Josefine, utan dig hade det aldrig gått, Ohana! Min familj som stöttar och tycker att jag är en hopplös tidsoptimist, tack för att ni alltid finns där. Alla vänner som hjälpt till, försökt hjälpa till, stöttat, hejat, gratulerat och bara skänkt en tanke. Fan vad bra ni är! Jörgen och Jessica, tack för att vi fick bo med er och spendera en några dagar med er även om de blev lite stressigt. Nästa gång är det jag och Jörgen som hejar på er!

Sist, men verkligen inte minst, Sigma Embedded Enginering. "Probably the most supportive company in the world", vilket stöd, vilka fantastiska personer som jobbar där, aldrig tråkigt på jobbet med den arbetsgivaren i alla fall!

Om du orkat läsa hela vägen hit så är du också värd ett tack. Hoppas du fann texten lite intressant trots allt.

Over and out för den här gången.